M rk hur v r skugga

	Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
	inom ett mörker sig slutar,
	hur guld och purpur i skoveln, där,
	byts till guld och klutar.
	Vinkar Charon från sin brusande älv,
	och tre gånger sen dödgrävaren själv,
	mer du din druvan din ryster.
	Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
	gravvård över vår syster!
	Lillklockan klämtar till storklockans dön,
	lövad står kantorn i porten
	och till de skrålande gossarnas bön
	helgas denna orten.
	Vägen opp till templets griftprydda stad
	kantas mellan rosors gulnade blad,
	multnande plankor och bårar;
	till dess den långa och svartklädda rad
	mjukt sig bugar i tårar.
	Så gick till vila, från slagsmål och bal,
	grälmakar Löfberg, din maka,
	ej mer från gräset långhalsig och smal
	hon än glor tillbaka.
	Hon från Dantobommen skildes i dag
	och med henne alla lustiga lag.
	Vem skall nu flaskan befalla?
	Torstig var hon och urtorstig är jag;
	vi är torstiga alla.
	(Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
	under de susande grenar,
	där tid och döden en skönhet och ful
	till ett stoft förenar!
	Till dig aldrig avund sökt någon stig;
	lyckan, eljest uti flykten så vig,
	aldrig kring grifterna ilar.
	Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
	bryter fromt sina pilar.)

	M rk hur v r skugga, m rk, Movitz mon frere,
	inom ett m rker sig slutar,
	hur guld och purpur i skoveln, d r,
	byts till guld och klutar.
	Vinkar Charon fr n sin brusande lv,
	och tre g nger sen d dgr varen sj lv,
	mer du din druvan din ryster.
	D rf r, Movitz, kom hj lp mig och v lv
	gravv rd ver v r syster!
	Lillklockan kl mtar till storklockans d n,
	l vad st r kantorn i porten
	och till de skr lande gossarnas b n
	helgas denna orten.
	V gen opp till templets griftprydda stad
	kantas mellan rosors gulnade blad,
	multnande plankor och b rar
	till dess den l nga och svartkl dda rad
	mjukt sig bugar i t rar.
	S gick till vila, fr n slagsm l och bal,
	gr lmakar L fberg, din maka,
	ej mer fr n gr set l nghalsig och smal
	hon n glor tillbaka.
	Hon fr n Dantobommen skildes i dag
	och med henne alla lustiga lag.
	Vem skall nu flaskan befalla?
	Torstig var hon och urtorstig r jag
	vi r torstiga alla.
	Ack l ngtansv rda, och bortskymda skjul
	under de susande grenar,
	d r tid och d den en sk nhet och ful
	till ett stoft f renar!
	Till dig aldrig avund s kt n gon stig
	lyckan, eljest uti flykten s vig,
	aldrig kring grifterna ilar.
	Ov n d r v pnad, vad synes v l dig,
	bryter fromt sina pilar.