Jag sag min här av troll och vätte.
Slappa spjut sa langt ögat mätte.
Tusende kroppar alla döda och svala.
Min arme ur skogen nu lag i dvala.
Da sjöng honan mörk en sang av hat.
Hon lovade bort gravor själar till mat.
At en dyster ande ur springornas rike.
En runa ristades aldrig skadats en like.
Som en blixt i natten av eldens färg.
En kraft som kväljde i kött och märg.
En tunga av illdad och sottig svärta.
Nu hördes et skrik av tusens smärta.
Skogens topp och klippans kant som värn.
Svart som askmoln och skogens tjärn.
Fjädrar nu spreta där skinnet voro.
Till tiders slut de nu ropa sin oro.
Sa miste rivarn sin bror av kamp.
De flög sin väg till världens kant.
Av ett glömt och fasligt trolldoms dad.
Det förkolnade sinnet kände ingen nad.
Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
Än fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära pa krigets ruttna mat.
... till Tiders ände.
[English translation:]
The Tale Of The Raven
I saw my horde of trolls and wraiths
Bent spears as far as the eye can see
A thousand bodies all dead and cold
My forest army now lies in hibernation
Then she sang a dark tune of hate
She promised gifts, souls for food
To a somber spirit from the kingdom of twilight
A rune etched, one never before seen
Like a lightning bolt in the night with firey color
A force that swells in flesh and marrow
A tongue of ill omen and black stains
Now heard are screams of thousands in pain
Treetops and mountain peaks for leverage
Black as thunderheads and forest bogs
Feathers sprouting where skin once was
Til the end of time they proclaim their worries
So did the shredder lost his brother in war
They flew to the edge of the world
By a forgotten and sinister magic
The charred spirit felt no remorse
Now falls the master of black skies
The call of the battle and the chill of the corpse
Still filled with the heat of battle and burning hate
They feed without honor on the rotting remains of war
...until the end of Time