Jag såg en sovandes
Höjda haka
Det svarta skägget
Låg ungt och vekt
Vid silverkanten
Av tröjans halsrand
Omkring ett ansikte
Stolt och blekt
Jag såg en sångares
Vemodspanna
Det mörka håret
I ädelt fall
Den manligt svärmiska
Sorgsna läppen
Som kanske sjöng i
Kung Alberts hall
Jag såg hans dödsdystra
Ögon öppnas
Att söka någon
Han aldrig fann
Han slöt dom åter
Och i detsamma
Den syn som skymtat
I luften rann
Men länge hörde jag
Mjukt melodiskt
Hans tanke tala
Sitt mörka tal
Sin halvutslocknade
Sångarsaga
Från någon walesisk
Eller angli stad
Har jag ej älskat någon
En som var ljuv och vän
Sov jag och drömde jag
Låg jag ej emot kvinnoknän
Medan den mörkröda solen
Sjönk bakom ekar hän
Länge drack vi i
Ögat av tårar vått
Eller med svårmodslöje
Kärlek i ont och gott
Kärlek i synd och lycka
Kärlek i lust och brott
Munk, det är sång och sägner
Munk, det är häxans tal
Att, när den sista hösten
Fällt sina sista blad
Ska en befriare dra
Genom de dödas stad
Då har väl åren susat
Över min själ sen då?
Då är väl dagen inne
Snart ska väl slaget stå
Då ska befriarens ande
Stark genom världen gå!
Som hav i svallning
När vinden kommer
Som våg i vandring
Gick suset fram
Av dagens aning
I Hadesnatten
Fördold och hemlig
Och undersam
över ansiktet
Det föll en glimt av
Klarare ljus än förr
Men ännu svagt som
En månes strimma
Från livets natt
Genom dödens dörr