Mitt hat har aldrig varit såhär starkt
 Inte heller har min sorg varit så tydlig
 Långt där nere i fördärvets tempel
 Frodades jag i min ensamhet
 
 Likt en sten i vatten sjönk jag
 Allt längre ner i det iskalla vattnet
 Jag tyckte mig aldrig se någon botten
 Ständigt sjunkandes allt längre ner
 
 Här nere i djupet finns inget ljus
 Inte heller finns någon värme
 Ingen stjärna lyser längre klart
 Och här finns ingen vägledande eld
 
 Knivens ilskna dans över kall och stel hud
 Dränerar blodet, den sista droppen utav liv
 Det som du väljer att kalla för livsglädje
 Har marorna rövat ifrån mig i dem mörkaste nätter
 
 Sakta tynar jag bort
 För att sedan glömmas
 Ännu en oristad gravsten skall nu resas
 Och med tiden täckas av död vegetation